Wednesday, April 2, 2014

Expat Reflektioner


April april... ja tänk nu är vi redan inne i april månad. När våren kommit gång så drar det iväg snabbt vad gäller tiden. Man väntar och längtar till våren, då det knoppas och slår ut och så plötsligt är den här och då är det nästan så att man skulle vilja stanna tiden lite för det känns alltid som en period på året som går lite för snabbt. 

Nu har jag bott i schweiz i ca 14 månader. Känns som jag både kom nyss och som om jag varit här länge. Men det känns bra, innerligt och enkom bra. Det är något vi båda känner. Peppar peppar och ta i trä men än har jag inte haft en enda dag med hemlängtan. Jag tror det beror på flera saker. Dels att vi hade utlandserfarnhet då vi flyttade hit som vi inte hade då vi flyttade till Alabama. Dels på att vi numer bo i europa och sverige känns inte alls lika långt bort och svåråtkommligt. Det är lättare att hålla kontakten med nära och kära i och med att man lever på samma tidszon, det är lättare att hälsa på varandra. Även om vi inte åkt hem till sverige så ofta så har man ändå vetskapen om att man kan och att det inte är så svårt som gör en otrolig skillnad. Det är även lättare att få ner vänner och familj hit. Inte lika långt, inte lika dyrt och något som blir görbart på en långweekend eller någon vecka istället för minst 10 dagar. Ytterligare en faktor är att vi faktiskt provade på att flytta hem, insåg hur lätt det är att försköna mycket. Vi flyttade hem och insåg att alla drömmar inte gick i uppfyllelse. De där rosaskimmrande drömmarna om hemlandet medan vi bodde i USA har blivit mer nyanserade och realistiska. Just nu känns det bra här. Ingen av oss har någon längtan bort just nu iallafall men vill inte heller stänga några dörrar och behålla upptäckar lusten och nyfikenheten på världen, andra platser och erbjudanden om det skulle kännas rätt framöver. Det passar mig bra att hålla dörren på glänt till framtiden. Jag tycker om det.



Borta bra men hemma bäst och just nu känns det här som hemma. Vi har det bra och vi har också lyckats bygga upp en bra socialkrets. Något som var svårare i USA beroende igen på många faktorer. Vi känner att vi har en liten fin Baselfamilj här vilket hjälper och gör att man trivs bättre och att saknaden efter vänner och familj i sverige inte blir lika svår.

Det har gått bättre än jag trott med flytten hit. När vi bestämde oss för att flytta hit hade jag aldrig tidigare varit i schweiz. Kom hit en vecka under hösten 2012 för att nyfiket bekanta mig lite med den stad som skulle bli mitt nya hem. Fattade med en gång tycke för Basel. 

Denna gången upplever vi inte heller att vi haft den där bergochdalbanan på samma sätt som när vi flyttade till USA med den klassiska smekmånaden följt av hjälp jag bor här nu, hemlängtan, detta är väldigt långt bort från vårt hem och väldigt främande. Det känns inte lika främande. Eller kanske beror det också på att vi har erfarnheter med oss sedan tidigare denna gången. Även om det var lite smekmånad så har det ändå inte varit de där riktigt djupa topparna och dalarna vi upplevde i Alabama.

Visst har det varit främande på många sätt också med nytt språk och allt sådant för mig. Men det har gått bra och över förväntan. Jag kämpar på med språket och tycker det utvecklas och är roligt.


20 comments:

Miss Marie said...

Härligt att höra att ni trivs så bra!

Annika said...

Ja, vi skriver verkligen på samma tema idag, Desiree!
KUL, det är inte första gången det händer.
OCH nej, VI har inte ringt varandra innan om någon trodde det, hahaha!!!!

Jag minns att jag tyckte att du alltid var så positiv även då ni bodde i USA.
herregud, ni LEVDE ju verkligen här. Ni upptäckte landet med hull och hår. Ni satt inte bara hemma i ert hus och gnällde över det som USA inte hade.
heder åt det.
Snacka om att ni levde ett liv här.
Sedan hamnade ni kanske i lite "fel" stat, eller rätt…ni fick ju uppleva mkt fint där också. Ni skaffade goda vänner, bodde lyxigt etc.


Så fort du kom till Basel märktes det att du trivdes.
UNDERBART!!
SÅ glad för er skull!

ja, det är lättare för er i Europa att åka hem, och att få besök etc.
UNDERBART stor fördel!!!


Kramar till dig, själsfrände!!!

Annika said...

Jag var väldigt impad av hur snabbt du fann dig tillrätta i Basel trots att du inte hade varken jobb eller språket. Det kanske är så att du och den stan är ämnade för varandra :) Jag är också impad av hur snabbt du hittade en väncirkel att umgås med - det gör ju stor skillnad.

Det får mig att fundera på min egen anpassningsförmåga. Efter mina år som deltidsanställd "trailing spouse" så är jag väldigt rädd för att inte ha något eget sammanhang, helst professionellt. Jag är inte rädd för nya platser och nya språk men jag är rädd för att leva på marginalen om du förstår hur jag menar. När jag bodde i Colorado så skämdes jag för att jag var så misslyckad professionellt så till den grad att jag distanserade mig från nästan alla omkring mig. Sen hjälpte det förstås inte att de också var väldigt annorlunda från mig - väldigt traditionella med hem och hushåll och nöjda med att ha barn och stanna lokalt. På grund av det så fick jag inga riktiga vänner där, jag hade jättesvårt att relatera till andra. Allt det här gör nog att jag inte skulle kunnat göra det du gjort och antagligen skulle jag inte heller vågat utsätta mig för den osäkra framtiden som du gjort där du är. Så jag tycker du är tuff!!

Anne said...

Åh, även du skriver på det här temat. Läste nyss hos Annika. Ett favoritinlägg även hos dig, härligt!!!
Vad jag tror man kan göra om man som du och C är båda svenskar, det är att en flytt aldrig egentligen behöver bli så beständig eller dramatisk. Man kan ha den där dörren öppen, just här och nu trivs vi bra, sen får vi se. Visst, klart man kan ha det så även om man t.ex. som svensk gifter sig med en amerikan, tysk eller spanjor. Men speciellt om man träffats i sin blivandes hemland och inte nånstans i världen där båda varit expats redan. Men om man träffats i den andras hemland, ja då tror jag det är svårare att inte ta ett slutgiltigt, bestående beslut om var man ska leva. Kanske också därför just många som gifter sig med t.ex. en amris och flyttar till USA kan ha en jobbigare och svårare period att landa. Man vet liksom det är på riktigt, för gott. Mentalt måste man ta ett annat beslut än man kan göra med två svenskar i hushållet. Så på det sättet tror jag det är svårare inledningsvis.
Däremot, lite mer på sikt och längre fram så tror jag att om man är ingift med en "native" så kommer man på lång sikt landa "bättre" och kanske lite djupare, man får tillgång till en ny familj, traditioner, språket och kultur på ett annat sätt som man kan vara svårt för en familj med två utlandssvenskar. Så tack vare hela den biten kanske man rotas mer och bättre på lång sikt.

Jag vet inte.

Själv tycker jag allting förändrades då vi fick barn. Att ha ett barn som kommer se det här som sitt hemland, det här är hennes hemma och här hon växer upp. Där får jag instämma i det Annika skrev, det ger rötter även för mig. Det har också gjort att jag mer behövt förstå hur det ser ut här, hur man tänker, hur det funkar när det gäller allt som rör förskolor, skolor, barnuppfostran osv. Det har gett mig en inblick i samhället på ett annat sätt också. Numera umgås jag också mest med amerikanskor också, vilket är annorlunda och väldigt intressant också. De största kulturkrockarna har nog kommit då egentligen.
Det här kanske kan låta fördomsfullt eller taskigt att säga men för mig finns det "rätt" ameriknskor och "fel" amerikanskor. De som är "rätt" är helt underbara och fantastiska att umgås med, bygga upp vänskap med. Men sen finn det de som är "fel" och de gångerna, de mötena, de relationerna får mig alltid att känna mig väääldigt annorlunda och där krockas det hejvilt, svårt identifiera mig med alls.
Samtidigt, det ska erkännas, jag kan se och känna mer krockar med mer svenskar också.
Det störde mig aldrig förr men numera är det många svenskor och svenskar som jag känner stor kulturkrock med också. Minns mitt förra besök, ett oskyldigt samtal över staketet med svärmors grannar. Hur det bara slog mig ur otroligt irriterad jag var över de attityder, sätt att prata, åsikter. Efteråt frågade jag svärmor om hon inte känt det också. Vaddå sa hon bara, de är ju som folk är mest här. Då slog det mig att ja, så är det ju.
Just de där omvända kulturkrockarna med Sverige och det svenska nuförtiden är lite konstiga att förhålla sig till.

Bra inlägg Desiree och ja, jag är så glad ni trivs så bra. Som du säger, här och nu är det toppen och gott så. Precis, att hålla dörrarna öppna och upptäckarlusten vid liv.
KRAM!!

Kattas Betraktelser said...

Vilket fint och tänkvärt inlägg du skrivit! Jag kan faktiskt känna lite hur mina bloggvänner mår och har det. Jag minns när det var tyst i Alabama, inte långt efteråt kom det. En husförsäljning osv. Nu är det en hel annan Desirée som bloggar, den stolta, glada och livsglädjen själv. Har jag rätt tro?

Jag tycker faktiskt att den svåraste flytten var tillbaka till Sverige. Efter att ha levt i tre länder är det så att man har förändrats och fått andra preferensramar och perspektiv. Jag vet med mig att jag är modig och god har anpassningsförmåga oavsett om det varit till USA eller en helt annorlunda kultur som i Asien.

Du får vara med om så mycket, några år här och där. De flesta bloggare jag har runt mig leve mer i vardag i sina nya länder. Du möter allt det nya återigen och jag tror att du kommer att röra på dig fler gånger innan det kanske blir en mer stadig tillvaro. HÄRLIGT!

Jag känner igen mig i mycket i din blogg trots att vi lever och levt i olika kulturer, upptäckarna och att möta just det nya återigen, land efter land. Men nu blir det Sverige för ett tag för min del, till fullo. Jag blir intresserad av Basel och senast idag pratade jag och U. om att kanske dra dit en långhelg. Ha det bäst! Kram

eastcoastmom said...

Det är ju så att alla trivs och passar olika bra på olika platser. Vi har inte vantrivts någonstans, men helt klart har vi känt oss mera hemma här i Connecticut och faktiskt i Sao Paulo, Brasilien.
Jag håller med om att det där med att bo i Europa, det var verkligen kul! Allt kändes så nära. Det är ju fördelen med att bo ganska nära New York också, längre till Europa såklart, men det funkar.

Martina said...

Ja du det är inte enkelt det här med att vara utlandssvensk. Det ger självklart manga möjligheter och en stor rikedom i ens liv. Men det finns ju även manga tuffa sidor som man maste lära sig att leva med. Nu har ju vi ganska sa olika liv eftersom jag inte har flyttat runt i olika länder utan bott pa samma ställe väldigt länge. Men det finns ju ända manga gemensamma nämnare som längtan till Sverige, avstand till nära och kära och mycket mer.

Nice-Sthlm tar ju bara 3 timmar med direktflyg sa det är ju ganska nära men man kan ju ända inte ha den där vardagliga kontakten med familj och vänner. Och sa har jag ju även manga vänner som är utrspridda över hela världen sa jag vet precis hur jobbigt det är med att vara i olika tidszoner. Usch och fy.

Det finns mycket att säga om det här ämnet och man skulle kunna halla pa i evighet.

Men, det är ju underbart skönt att ni trivs sa bra som ni gör där ni bor nu. Härligt!
Kramar

Charlotta Hemert Ljungblad said...

Åh, det är så skönt att höra att ni trivs! Jag är så glad att jag har bott utomlands och hade absolut kunna tänka mig att göra det igen men det får bli lite längre fram i så fall. Kram!

My beautiful daughters' mom said...

Hej Desiree,

Tack för ett fint inlägg! Jag känner väl igen det där med att man glorifierar Sverige när man bor borta, man kommer ihåg allt bra bara…och så flyttar man hem och inser att Sverige inte är samma Sverige som man bär runt på i sin illusion.

Jag tror att det är mycket svårt, som jag också själv fått erfara, att flytta hem efter så många år utomlands, och speciellt till en mindre ort.

Vad härligt att läsa att ni har det så bar och trivs. Man skall leva i HÄR och NU, och det verkar det som om ni gör.

Ha det så gott!

Mvh, Anneli

Anne-Marie said...

Festligt att du och Annika skrev inlägg om samma ämne. :)
Jag är verkligen imponerad av att ni fått så många vänner så snabbt i Basel. Det måste kännas bra.
Som jag skrev hos Annika tog det mycket lång tid för mig att verkligen landa i USA och acceptera att det var här jag bodde. USA och Sverige skiljer sig egentligen väldigt mycket tycker jag.
Att bo i Europa som ni nu gör måste kännas väldigt annorlunda eftersom det är så mycket närmare Sverige. Och vi är ju eruopeer och den europeiska kulturen är helt annorlunda än den amerikanska.
Det känns i dina inlägg att ni trivs. Jättebra att hålla dörren öppen och se vad som kommer i er väg.
Kram!!

nilsandsofia said...

Det ar sa roligt att hora hur bra ni trivs i Basel! Det har verkligen markts de har 14 manaderna att ni gor det. Ni verkar ha landat pa ett satt som ni kanske inte gjorde i USA och inte heller i Sverige. Det ar dessutom valdigt skoj att lasa sa mycket om ett land som jag inser att jag visste valdigt lite om innan.

Vi umgas mycket med vara grannar och i helgen fick vi traffa deras aldste sons nya flickvan .. och hon ar fran Basel :-). Genast kande jag att vi hade lite att prata om eftersom jag kanner dig som bor dar :-). Jatteroligt!

Nu drar vi oss snart till singapore sa jag lar inte lasa pa ett tag. Onskar dig en riktigt fin pask! Kram

Desiree said...

Marie, ja det är väldigt kul tycker vi självklart.
Kram!

Annika, hi hi allt lite roligt hur vi ibland väljer i princip samma tema och nej vi har verkligen inte ringt varandra innan :-)
Jag är glad att vi passade på att se oss omkring så mycket i södern. Det är fantastiskt på så många sätt och har mycket att erbjuda. Vi ångrar aldrig våra år vi fick där. Lärde mig otroligt mycket om allt möjligt. Skulle inte ha något emot att prova på någon annan del av USA någon gång.
Kram!

Jane said...

Ja du, jag tror att det blir lättare ju mer man flyttar. Jag tycker så här i efterhand att det gick snabbt att landa i USA t.ex., jag visste att de här små irritationerna som man känner går över och lite mer om kulturkrockar.´Riktigt jobbigt kändes det aldrig. Då var det jobbigare när jag kom till Tyskland första gången. det tog säkert 4-5 år innan jag tyckte att det kändes som hemma.

Du är ju så duktig att ha kunnat anpassa dig så bra med ett helt nytt språk också, och så modig att bara säga upp dig och flytta.
Men som sagt, man växer så mycket som person varje gång man flyttar att man får in en liten rutin.

Kram!

Desiree said...

Annika, ja kanske är det mycket väl så. Hur bra man anpassar sig tror jag beror på många olika faktorer. I USA hade vi det betydligt kämpigare och fann aldrig ett riktig socialt liv eller krets som funkade. Vi fick några goda vänner som var våra grannar men annars så kände jag att de flesta andra var väldigt annorlunda från mig. Jag tror jag förväntade mig för mycket och var för kräsen på många sätt. Nu vet jag att man måste kämpa betydligt mer och att det kanske inte alltid måste matcha till 100% för att det ändå ska kunna bli en fungerande vänskap eller något som funkar socialt. Det var inte heller jättelätt att skapa sociala kontakter som man kunde ha utanför jobbet via jobbet i USA. Upplevde att de flesta var trevliga men hade sitt efter jobbet. Det är inte alla som klarar av att flytta utomlands och att ha anpassningsförmångan är en styra i sig som också du besitter.
Kram!

Desiree said...

Anne, jag tror absolut att det är som du tar upp här. Att det kan vara lättare att landa på lång sikt i ett nytt land om man är gift med någon som kommer från det landet och att man på så sätt får en del av familjen som bor på samma kontinent eller i samma land. Men det kan också ha sina andra svårigheter naturligtvis. Jag märker att det tar tid det där med anpassning. Jag tror jag började anpassa mig precis när vi var på väg från USA. Jag tror att det också kanske hade blivit lättare om man hade haft barn och familj i södern. Livet var så starkt präglat på familj där. Det är kanske också lättare att komma i kontakt och finna nya sociala relationer/vänner om man har barn. Vet naturligtvis inte men det känns som du funnit en bra social krets mycket efter den tiden som Stella fötts. Du får rätta mig om jag har fel här.
Naturligtvis finns det också rätt och fel folk överallt. Det kan bli kulturkrockar med både sverige och svenskar som expat då man bott utomlands efter ett tag. Man inser inte hur mycket man själv förändras förräns man kanske står där och har flyttat hem så som vi gjorde. Vi kände att vi liksom inte riktigt passade in i sverige heller. Klurig men ett tema som är roligt och mycket intressant att disskutera.
Kramar!

Desiree said...

Katarina, ja du har så rätt. Precis så var det.Jag erkänner också att flytten tillbaka till sverige var det absolut svåraste för oss. Precis som du tar upp så förändras man själv så mycket från sina olika och nya omgivningar. Jag tycker du har varit superstark och modig som flyttat hem och kämpat väl med återanpassning, nytt jobb, nya kontakter och allt sådant. Det där första året hemma i sverige är det allra tuffaste och svåraste. Det känns som om du landat mer nu och hittat tillbaka och funnit lycka i att vara tillbaka i hemlandet. Det är så kul och spännande att följa dig för även om du bor i sverige så är dina trakter på så många sätt så vackra och exotiska på sitt sätt.
Kram!!
Eastcoastmom, det märks att ni trivs väldigt bra i Conneticut. Det är HEM för er på så många sätt. Hem på ett helt annat sätt än vad Madrid någonsin var eller blev. Det är dock så olika hur så många olika faktorer spelar in på hur bra eller hur lätt man trivs på olika platser runt om i världen.
Kram!

Desiree said...

Martina, absolut många möjligheter och stor rikedom men också tufft. Man måste börja om på nytt, jobba med att finna nya sociala kontakter, landa i ny tillvaro och kanske också lära sig nytt språk. Det är inte för alla det funkar eller passar. Naturligtvis så får man inte den där vardagskontakten man kanske har om man bor i samma land som vänner och familj. Min personliga upplevelse är dock att man inte hann träffas så mycket mer eller oftare även om man bodde i samma land eller till och med samma stad. Men det där är ju väldigt olika. Jag skulle också kunna hålla på att skriva om detta ämne i all oändlighet. Finns så många intressanta vinklar.
Kram!
Charlotta, tack. Jag hoppas att rätt chans och tillfälle dyker upp en dag för er.
Anneli, tack så mycket. Ja det är så himla lätt att glorifiera mycket. Det har hjälpt oss massor att faktiskt ha provat på att flytta hem och insett att det vi lämnade inte fanns kvar eller att det vi drömt om inte riktigt var verkligt. Det är en styrka nu när man bor utomlands igen, något som hjälper mycket mot hemlängtan.
Kramis!

Desiree said...

Anne-Marie, jag är övertygad om att den amerikanska och europeiska kulturen skiljer sig åt mycket mer än vad man först kan tro. Trodde inte alls det skulle vara så då vi först flyttade till USA. Var helt oförberedd på detta. Men USA och amerikaner är mer annorlunda på många sätt. Naturligtvis är det stora killnadder inom europa också. Svårt att förklara och sätta fingret på. Ja det tar flera år att landa och anpassa sig på riktigt till USA.Men äventyrslusten finns kvar hos oss och skulle det dyka upp något intressant så vet man aldrig vart man hamnar.
Kram!
Millan, tack så mycket och ha en alldeles underbar resa till Singapore och en underbar semester. Det vet jag att ni kommer att få.
Kram och njuuut!

Desiree said...

Jane, det tror jag också att det blir lättare andra gången man flyttar utomlands. Man är med förberedd och man har med sig en hel del viktiga erfarnheter även om man flyttar till annat land och annan kontinent. Man vet vad det innebär att börja om på nytt och skapa en ny vardag osv.
Kram!

Suzesan said...

Så glad för din skull att du trivs så bra. Fint tänk om allt. Men ni bor ju i en "knutpunkt och har så nära till allt.

Kram
/Susanne